Hatkärlek.
Rysningen, den där stöten som går genom hela kroppen i vissa läge. Den obehagliga men samtidigt underbara känslan, jag hatar den samtigt som jag älskar den.
Tanken på hur,var och när den dyker upp och vad den har med sig eller vad den tar är skrämmande på ett vackert sätt. Kan man sätta ord på känslor man knappt vet hur de egentligen känns? Hur kan något fastna så djupt i en och inte försvinna fast att det var "så längesen", kanske för att det känns som att det var en evighets sen samtidigt som det lika väl kunde varit för bara några sekunder sen. Kanske är det för att man önskar av hela sitt hjärta att det bara var några sekunder sen man var mitt i allt.
Tunga steg.
Ösregn och tunga steg ner till stationen. Trött och samma jobbiga känsla som varje dag jag åker till skolan. Hopplöst att inte trivas på en skola, den positiva inställningen i mig är som bortblåst varje gång skolan nämns. Hade det inte varit för att jag vill ta studenten hade jag hoppat av för ett bra tag sen och kört det sista året på komvux. Dags att bita ihop, bara två veckor kvar sen en veckas ledighet :) (japp jag kolla fel på mitt schema, igen)
