Jag har famlat I'mörker, men I dig såg jag ljuset.
Och för dig har jag låtsas, och dolt mina tårar.
Med dig blir jag mindre, som gubben I lådan.
Jag vägrar att inse, du sviker mig alltid.
Jag gräver min grav för dig, jag är en soldat för dig.

---

Höstlov och november står och väntar vid dörren.. Det är rätt blandade känslor om man säger så . Jag är jävligt glad för att jag har klarat av "den första" delen av denna terminen och att saker och ting börjar lösa sig med tiden men samtidigt undrar jag hur detta håret har kunnat gå så fort!
Det känns som det var april igår !? Aja, det är skönt att detta året snart är slut och ett nytt och förhoppningsvis bättre år är på gång. Härligt :)

Per aspera ad astra -Genom svårigheter mot stjärnorna

Hur ska jag överhuvudtaget kunna ha något förtroende för folk?
Förr var jag alltid den som var alldeles för blåögd och trodde och litade på mer eller mindre alla. Nu är det precis tvärtom. Jag litar inte på någon och de få gångerna jag lyckas bygga upp ett litet förtroende för någon så blir jag sviken på tok för fort. Efter allt jag har gått igenom den senaste tiden, eller snarare mer eller mindre hela livet, känner jag att det inte är lönt att jag försöker lita på någon eftersom att jag ändå blir sårad på vägen. Är det meningen att det ska vara så ? Först och främst kanske man ska börja lita på sig själv innan man kan lita på någon annan ?

Trots att jag nyss skrev att jag inte är så blåögd längre så är jag det på ett sätt. Jag försöker lita på vad folk säger och lovar osv och trots att löften bryts en eller två gånger hoppas jag fortfarande på att det "bara" var en tillfällighet att det blev just så dom gångerna och ger det en eller flera chanser till och oftast slutar det tyvärr med att jag ännu en gång inser att jag inte kan tro på någon. Tyvärr. Jag saknar att ha just den med det stora D:et vid min sida som man kan göra allt från att sitta och lipa som en idiot med till att gå ut och sätta klackarna i taket med . Det är så fruktansvärt skönt att veta att man kan ringa/smsa den när som helst på dygnet och berätta allt från världens löjligaste sak som man bara måste berätta om och ligga och skratta i sönder sig eller att berätta om den där tråkiga saken som man bara måste få ur sig. Var finns den personen ?

Man brukar säga att hoppet är det sista som lämnar en och det kan jag hålla med om till 110%. Visst är det jobbigt i livet ibland men trots det finns det alltid någon liten positiv sak. Tur är väl det ? :) Som t.ex idag trodde jag verkligen att jag skulle få panik på bussen till skolan men trots det fanns tanken att "klarar jag av denna dagen så är det bara två dagar sen är det lov". Det ändrade min inställning och dagen flöt på i ett och allt kändes plötsligt mycket lättare! Och på tal om dagen så har det bara varit en helt vanlig dag förutom att jag bara latade mig nu ikväll. Ingen promenad eller något. Har bara kollat på SATC och ätit lite godis och bara varit. Det var skönt :) Nu är det dax att sova så att jag är pigg imorgon.

Find Me Here
Speak To Me
I want to feel you
I need to hear you
You are the light
That's leading me
To the place where I find peace again.





♥

Kladdkaka, film och tända ljus är det som förgyller min kväll.
Det enda som saknas för att det ska bli riktigt mysigt är sällskap men det får jag tyvärr klara mig utan idag.



Mår fortfarande inte bra men lite bättre i alla fall. Stannade hemma från skolan idag och har sett till att vila. Var ute och gick en lång runda vid lunch och rensade lite tankar och efter det åkte jag till stallet och pysslade om samantha och var ute och gick med henne. Hoppas att hon blir frisk snart så jag kan börja rida igen. Saknar det..
En annan väldigt kul sak är att jag förhoppningsvis ska hitta på en riktigt kul sak på sportlovet fast inget är planerat inu. Om det blir så kommer jag och någon jag vill ta med mig ha en riktigt rolig vecka uppåt i landet!

Idag är det ingen bra dag. Känner på mig att det kommer bli en sömnlös jävla natt.
Det snurrar i min skalle.. Det snurrar väldigt mycket. Jag är helt sjukt splittrad och vet inte ut eller in. Just nu sitter jag i alla fall och pluggar och har startat den första delen av mitt nya liv! Undrar vad jag har gett mig in på men det kan inte bli sämre.

Konstaterade nyss att det inte är så lätt att plugga och framför allt inte skriva en uppsats som ska handla om en pappa när det är en av dom sakerna som får mig att må allt annat än bra nu. Idag är det 8 år och 6 månader sen pappa gick bort. Så att sitta och skriva om en sådan sak huger ordentligt i hjärtat. Trodde att saknaden skulle lägga sig lite med tiden men istället blir den större och större för varje dag som går. En stor del av mig försvann den 7 april 2002 och den kommer tyvärr aldrig komma tillbaka. Hur mycket jag än önskar att den delen hade kommit tillbaka och hade gjort vad som helst för att i alla fall få en dag till med den så kommer det aldrig att gå. Tyvärr. Det är en sanning som gör något så fruktansvärt ont.

Looking at a photograph, the hands starts shaking,
Tears are falling so fast.
I will not get over that, the mainstay has fallen, he passed away.

I hope I'm just like you!