Ibland undrar jag om jag gör rätt.
Går jag på den vägen i mitt liv jag verkligen vill göra i framtiden
eller  är jag bara ung och dum som tänker på det sättet jag gör?
Jag är helt enkelt en ungdom som strävar framåt och vill ha en ordentligt framtid,
lever i nuet och gör saker jag vill men alltid med en tanke. 
Tanke på att må bra och få leva det livet jag vill att jag ska leva, inte vad andra vill att jag ska. 
 Plugga vidare, jobba, leva? Jag kan göra allt, tro mig! 
Eller nej, det räcker att jag tror på mig själv och en dag får visa vad jag presterat och lyckats med.
Jag kommer klara det. Tiden kommer få utvisa vilken väg dit bara.

 Att som ett litet barn få leva med tanken att varenda dag är en gåva har stärkt mig något otroligt
och idag jag vågar se en framtid igen. 
Förlusten av en förälder, en jävla tumör, cancer. Hur i helvete kom den in i mitt liv och min familj 
och förstörde den? Det är okej att vara arg, det är okej att känna. Sorg, hat och glädje i en enda röra.
Det är okej att känna!
Jag fick min pappa att le, han fick mig att le innan allt fick sitt slut.
De där sista orden kommer jag aldrig glömma, jag älskar dig min princessa.
 

Funderat mycket på det där med Ung Cancer den senaste tiden. De är hjältar som alla borde veta vilka de är. Kämpar och allt. Finner just nu inga ord att skriva men en sak är säker, jag avgudar deras fantastiska jobb. Och alla kan göra skilland. En sån liten sak som att följa @ungcancer på twitter, skriva ett litet inlägg på ens blogg eller gilla dom på facebook är inte svårt men får Ung Cancer att växa.